Välkommen till min blogg...på denna sida;)

Tankar, känslor, det jag ser, det jag hör. Grubblerier.

Väldigt bra ord ovan..Det inbegriper det mesta här i livet. Men ändå väljer jag vad tangenttryckningarna ska stava till. Tar upp en oangenäm sak så här i första inlägget. En sak som får mitt blod att rusa, mitt huvud att snurra och världen står still och vacklar lite obestämt.  

Idag när jag slår upp tidningen…vad är det jag läser!? Vad är det jag ser!?

”Föräldrar till mobbad pojke riskerar böter”

Lite kortfattat; Sonen har diagnoserna ADHD och autism. Han har blivit mobbad i skolan och har mått så dåligt efter en omplacering att föräldrarna inte släppt iväg honom till skolan.

Det jag rasar över är inte böterna..

Det är högt uppsatta och ”för viktiga” människor med oförmåga och inkompetens i området.

 Att ha empati för människor och förstå barn och ungdomar.

Det här är inte fakta utan detta jag skriver om är rena slutsatser som jag drar som enskild människa. En människa med känslor, förståelse och har en viss förmåga att måla upp en bild av de fakta som läggs på borden.

Givetvis är jag för skolplikt! Alla ska ha samma möjligheter och skyldigheter i samhället.

Men hur svårt är det egentligen att förstå att ett barn, vilket barn som helst som har mått dåligt på en skola, i en bostad, i ett område inte vill tillbaka dit. Hur svårt är det att förstå att man får panik, man blir orolig, man får flashbacks.

Hur svårt är det att förstå!?

Jag gillar inte att generalisera människor.. Men ibland är det svårt att inte göra det.

Att fela är mänskligt. Att se allt i svart och vitt är ett synsätt kopplat till ungdomen, men kan ibland, i vissa sammanhang, hänga kvar lite här och där hos alla människor livet ut.

Men i det här fallet, generaliserar jag. Kostymnisse. Kontorsnisse. Inkompetenta, trångsynta, fantasilösa och lata människor som inte orkar läsa journaler, göra lite enkelt detektivarbete i form av besök eller åtminstone skicka social eller skolinspektion, eller vems uppgift det nu kan föreligga, att ta reda på fakta. Så att de viktiga människorna bakom de lyckta dörrarna kan få lite material innan de fattar beslut om att ge böter till människor som gör allt för en älskad son ska få må bra.

Om nu inte Stockholms stads grundskoleavdelning kan sätta sig in i en elevs situation är det skamligt. Att ha missat ett barn som far illa är ledsamt men att fela är som sagt mänskligt, det kan alla göra och man får bara be tusen gånger om ursäkt och göra det mesta möjliga för att läka sår och att få en toppen framtid.

  Men detta fall är fullkomligt absurt att ha missat. Så mycket uppmärksamhet i media som detta fall har visat kan det inte kallas mer än skamligt att skicka böter till föräldrar som enbart har sin sons bästa som intresse.

Jag tror inte det är medvetet gjort att hindra och undanhålla sitt barn från skola och utbildning. Jag tror det är för att läka en förstörd själ. Vissa skulle peka på att en skolgång i Sankt Örjan skulle kosta staten mer pengar. Men är inte alla människor lika värda!?

Alla är unika, det är mångfaldens olikhet som är enastående.

Om alla skulle jobba som mäklare skulle världen stå ganska still. Skulle alla vara brunetter skulle det till slut bli ganska enformigt.

Det jag vill komma fram till är att jag tycker det är dåligt att inte se till att ha fakta på bordet innan man gör en förhastad sak. Att inte följa en pojke vars skolgång ÄR i medial belysning är fruktansvärt. Att tappa en elev i vårt allmänna och skolpliktiga system.

För ett allmänbildat Sverige. Jovisst! Men hur måna är staten om de svenska invånarna om man inte täcker upp personers behov!?

Eller är inte alla lika värda!?

Se bara på äldre, på fattiga, på invandrare. Är verkligen Sverige till för alla i dagens samhälle!?

Ibland verkar det nästan som att Charles Darwins ord, ”den starkaste överlever” har kommit att bli ett faktum även för det fantastiska ”landet lagom Sverige”.

Landet där allt är så bra, som är en förebild för andra, som har så bra villkor och är så bra.

Jag håller med om att det är bra. Det är ett gott och välbärgat land. Vi är framstående och har en bra ordning och ett bra samhälle.  

  Men det är konstigt att det ibland kan gå så käpprakt åt helvete som med fallet ovan.

Au revoir, Mona-Liza